De klarade det, de vann det första para-världsmästerskapsloppet på ett traditionellt VM igår, Zebben och Emil! Och vi var där och tittade. I regnet. I längdskidåkningens mecka, norska Trondheim. Det var magiskt. Publiken kokade, ingen brydde sig om vädret, alla hejade och tjoade, alla var trevliga. Det var fantastiskt! Och jag är SÅ glad att jag fick med mig pojkarna dit för att uppleva det på plats. Vår äldsta kommer definitivt att minnas det och det roligaste är att han var såååå nervös före loppet att han var den sämsta versionen av sig själv (så utmanande, absolut!) och så korsade de, Zebben och Emil, mållinjen och det stod klart att de vann VM GULD och han var den BÄSTA versionen av sig själv. Alltså barn, de speglar verkligen en själv. Kanske var det jag som var så nervös? Eller?
Oavsett var det fantastiskt. Och som de vann loppet. De var ohotade. Zebben ramlade i sista kurvan i semifinalen men var snabbt uppe på fötterna igen och till finalen var den sista kurvan är svårare (ni som såg team sprinten lite senare såg ju hur svår den kurvan var) så det var nervöst in i det sista och efter några felskär på upploppet som höll på att ge mig hjärtsnörp, stod de klart att de vann. De var starkast. Inte snack om saken. Och som de körde. Jag har nog inte sett dem åka så bra någon gång när jag varit på plats. Även om jag inte såg hela loppet då jag hade storebror H på axlarna och mellanbror H i famnen och ett par blöta vantar i ansiktet. Haha!
Det var en fantastisk dag, en regning onsdag i mars, i Trondheim. I längdskidåkningens hjärta. Nu ska vi smälta detta lite! För idag kommer Emil hem och uppladdningen som pågått sedan andra halvan av januari är över och nu stängs böckerna för säsongen 2024/2025 och sikte tas mot Paralympics 2026. Men först – njuta av vårvintern!
Anna
