Jag har alltid varit en sån som triggas av att sätta tuffa mål, på gränsen till att jag klarar av dem, speciellt i träningen. Och så klart på tävling. Och jag har hela tiden haft ett enormt driv i att utvecklas, av att följa min progression, och jag kunde vara ganska tuff i den stegrande ökningen. Nästintill hoppa över några steg och bara fortsätta pressa mig.
Det har ju gjort att jag gått på en del nitar, men jag har också haft jäkligt kul på vägen. Och jag har väldigt ofta fått känna mig s t a r k. En känsla jag verkligen älskar! Jag har gjort träningspass som varit på gränsen till dumdristiga, men det har givit mig en enorm kick. Kanske egentligen en större kick än vad det har givit mig rent fysiskt. Men man ska verkligen inte underskatta den psykiska aspekten.
Men när jag nu är gravid är jag i ett helt annat mentalt läge. Fortfarande har jag ju den där viljan av att hela tiden ha progression i min träning, men läget just nu är ju PRECIS tvärtemot. I och med att man faktiskt blir successivt tyngre, otympligare och kanske också tröttare. Det passet jag klarade igår kanske jag inte kan göra om en vecka, istället för som förr då jag adderade en intervall till. Nu får jag vara glad om jag klarar samma pass. Med den lilla variationen att det kanske går saktare och saktare för varje vecka.
Och det där är ju en enorm utmaning. Speciellt för mig. Jag måste ställa in mitt mindset till de nya förutsättningarna och verkligen acceptera det. Just nu, i skrivande stund, har jag inga problem med det. Det är ju så läget är. Men när jag väl står där ute i skogen, vid backen jag ska springa uppför, har jag ofta svårt att ta till mig att jag mest troligt kommer få slita mer men springa långsammare uppför backen…
Men hur hanterar man det då?
Det har jag inga egentliga svar på, kan ju också tänka mig att det är väldigt olika från person till person, men det jag försöker tänka på är att varje pass som blir av så som jag tänkt är ett bra pass! Och skulle inte passet bli “bra”, dvs att jag inte skulle lyckas med det jag satt mig för, får jag inte bli besviken utan bara acceptera “okay, det här var det jag kunde ge idag!” och sedan vara nöjd ändå. Över det jag faktiskt har presterat och klarat av!
Och för mig har det blivit än viktigare att få känna mig stark och kanske inte nödvändigtvis vara stark. Och det gör jag om jag kan få till lite tuffare träning emellanåt. Få ta i lite mer på gymmet eller köra intervaller. Och jag tror det också är då endorfinerna verkligen slår till, och dem behöver man ju också. Älska kicken av endorfiner!!
Men tillåter jag mig inte att bli nöjd med det jag klarar av dag för dag, då tar jag bort alla chanser till att få njuta av endorfinerna och känna mig stark. Man måste sänka kraven utifrån de nya förutsättningarna och faktiskt unna sig själv att vara nöjd med det man klarar av för dagen! Acceptera att kroppen inte kommer utvecklas under den här perioden, men det lilla man kan göra kommer göra sån skillnad att faktiskt få komma tillbaka och känna progressionen och utvecklingen efter förlossningen. Så tänker jag i alla fall!
Hänger ni med på mitt resonemang? Känner ni igen er?
So long,
Anna
