Jaa! Det gick att springa ett komfortabelt maraton. Nyckeln var och är att låta kroppen styra. Och kanske att man känner sin kropp. Jag hade ett hum om kring vilket tempo som mest troligt skulle vara det ”perfekta” och där hamnade jag. Under 42 kilometer. Mentalt var det lite slitsamt när halvvägs hade passerat och innan jag började känna att jag närmade mig ”slutet”. Men efter ca 28-30 km började det kännas lättare igen och de sista fem kom lite tävlingsdjävul fram och jag fick verkligen verkligen behärska mig att inte trycka på. Min målbild var ju att jag inte under någon period på loppet skulle ”pusha”. Utan att det hela vägen skulle vara komfortabelt. Och det var det!
Och även om jag inte tog ut mig, pushade mig eller riktigt utmanade mig som jag är van vid, fick jag en helt fantastisk upplevelse OCH den där härliga känslan efteråt. Den där känslan som är anledningen till att jag faktiskt drar på mig nummerlappen. Och det slog mig att tävla handlar egentligen inte om pusha sig mest möjliga, det handlar om att göra sitt bästa utifrån dagen och att kunna justera sina förväntingar och målbilder med loppet. För är man inte elitidrottare kommer man aldrig kunna ha de perfekta förberedelserna. Jag ska aldrig säga aldrig, nog kan man kanske ha det, men chanserna är mindre. Och inte ens elitidrottare har de perfekta förberedelserna jämt. Inte ens ofta. Planer ändras alltid, på gott och ont.
Och för att det då ska kännas givande, roligt, glädjefyllt, utmanande, värt besväret helt enkelt, är det nog viktigt att man vågar justera förväntningarna man har på sitt lopp.
Gänget som igår gjorde ett maraton och njöt – från start till mål! 🫶🏻
Vi är så många som anmäler oss till lopp för att ha som mål med vår träning och sen kommer livet emellan och det hela slutar med att vi känner stress och press för att vi inte har gjort det vi hade tänkt eller planerat. Och då tappar hela grejen sitt syfte. Syftet var ju egentligen inte målet, utan att ha en riktning och ett mål med sin träning. Och får man då inte de förutsättningar man tänkt, så är det många som helt enkelt skippar att genomföra sitt mål. Och det blir sällan bra. Man känner sig dålig, misslyckad, stressad. Massa negativa känslor.
Istället skulle jag önska att man klarade av att revidera sin målsättning, sänka krav och ambitioner, och bara göra. Ställa sig på den där startlinjen, ta det för det som det är. Njuta av upplevelsen, göra det bästa man kan utifrån situationen. Lyssna in sin kropp.
Precis som jag gjorde igår.
I december började jag träna för detta maraton. Jag hade ett mål att göra mitt snabbaste lopp någonsin. Sedan dess har jag fått till en handfull pass men varit desto mer sjuk. Jag kände mig inte frisk i måndags. Lite bättre i tidsdags. Var så nära att kasta in handduken. Men ville ändå så gärna åka ned.
Så jag åkte ned. Reviderade mina förväntningar, sänkte ambitionsnivån rejält (det gjorde jag redan för någon månad sedan, men nu gjorde jag ännu en revidering). Vilade mig i form. Joggade lätt med lite tempohöjning i lördags för att testa om jag var redo. Chanserna till start ökade successivt under hela helgen och efter träningen (The Shake Out Run) i lördags bestämde jag mig – jag kör. Men jag gör MIN grej av det.
Och det blev så jäkla bra.
Så om ni orkat läsa ned hit – lämna gärna en lite kommentar. Tror ni jag är något på spåren? Att vi måste våga göra saker utan att känna en känsla av misslyckande bara för att det inte blev plan a, b, c eller ens k? ❤️
Vi hörs snart igen, så fantastiskt att få vara tillbaka och blogga här igen!
Anna
Psst. Vill du läsa mina och Charlotte’s tips kring just löpning – klicka här! Och om en vecka är det nystart i våra program – STARKARE och EFFEKTIV – dessutom kommer det en nyhet som är kopplad till löpning, så håll utkik!
